Att sakna någon som är så nära och lever intill.

Jag saknar inte dig ett dugg. Minns däremot allting. Varje ord. Varje ögonblick vi någonsin hade tillsammans. Kommer sakna dagarna då jag sa att det skulle vara jag och du. Dagarna då vi grubblade över saker och ting. Dagarna vi var bästavänner. Eller kan man kalla oss bästavänner? Jo, det tycker jag för vad finns som är närmare än det? Ens egna kött och blod och det var vi trotts allt inte. Jag kommer alltid att se den personen som en del utav mig då hon varit där när ingen annan varit. Hon var den som spenderade dom glädjefullaste stunderna tillsammans med mig. Hon var mitt allt, min andra halva. Att få gå i genom ett liv utan den andra delen är svårt och det borde inte många få uppleva. Men det gör vissa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0